När våtmarkerna blir tillräckligt varma är det dags för årets höjdpunkt. Den kallas visst "tro, hopp och kärlek" fast med något annorlunda betydelse än för oss människor.
Jag brukar inte missa detta fototillfälle. Dom är oftast så upptagna att dom inte bryr sig om mig. För några år sedan hade jag (och grodorna) ett favoritställe att vara på, men sedan valde man att bygga ett bussgarage precis där. Efter det har grodorna valt att inte komma tillbaka trots att man byggt dammar åt dom i närheten.
Det gäller att ha oömma kläder om man ska fota dom från marken, årstiden är ofta ganska blöt och lerig. Man får heller inte vara så blyg för förbipasserande som undrar varför man kryper om kring på marken, om man är sjuk eller så, men lite får man ju tåla.
Den här serien har jag valt att presentera i makroformat. En annan gång får det bli med lite mer miljö omkring.
Padda
Groda
